Hade löneöversyn häromdagen och fick till min stora besvikelse bli varse om att jag är en av kanske fem anställda inom kommunen i mitt yrke som har de lägsta lönerna. Min kollega som anställdes i våras tjänar flera tusenlappar mer än mig, och vi har exakt samma utbildning och liknande arbetslivserfarenhet. Jag fick en genomsnittlig ingångslön när jag började i min jobbkommun för tre år sedan. Hon har uppenbarligen fått en saftig lön. Jag menar inte att hon inte är värd sin lön, jag menar bara att isåfall borde vi andra också vara värda en högre lön. Men lönesättning handlar ju uppenbarligen inte om vad man är värd och hur mycket man jobbar och hur bra man är på sitt yrke. Det handlar uppenbarligen om att kunna prata för sig. Och jag som kommer från en arbetarklassfamilj är inte van vid att kräva utan att vara nöjd med det jag får. Så var det när jag var liten, så är det nu i vuxenlivet. Jag fick lära mig att vara nöjd med att ha de billigaste jeansen när mina kompisar hade de trendigaste jeansen. Jag skämdes nästan när min chef gav mig ett löneförslag på min anställningsintervju. Jag skämdes därför att det var en större summa än vad min mamma tjänar efter trettio år i arbetslivet, utan någon som helst sjukskrivning bör tilläggas. Jag skämdes inför min mamma, för jag tycker inte att jag är värd en högre lön än henne, hon är värd alla pengar i världen. Men när jag får veta att jag är en av få i min kommun i min yrkeskategori som ligger i botten på lönelistan så känner jag mig arg. För jag tror att min högavlönade kollega  ställde högre krav på chefen när hon anställdes. Typ "Ge mig den lönen eller så tackar jag nej till jobbet". Hon har lärt sig att kräva saker och att prata för sig. Jag ska börja kräva saker och som min fackordförande sa: Bästa sättet att höja sin lön är att byta arbetsplats. Så kanske byter jag jobb i vinter, vem vet.

Läste i senaste numret av Råd och Rön om en granskning av de största klädkedjorna i Sverige. Jag trodde väl som många andra att H&M som är så billiga logiskt sätt skulle tillhöra ett av de minst etiska klädföretagen. Jag hade fått för mig att dyra kläder tillverkades på ett mer etiskt och mer moraliskt sätt än billiga och vice versa. Att smakar det så kostar det liksom, men det stämmer lyckligtvis inte. I granskningen ingick bl a KappAhl, MQ, Lindex, H&M, Esprit, United colors of Benetton och några till som jag inte kommer ihåg just nu. Råd och Rön:s testkoordinator sade på Nyhetsmorgon att eftersom H&M varit kritiserade och granskade så länge så har de bättrat sig och nu får de bäst betyg i granskningen. Dom fick 73 av 100 möjliga. Sämst betyg fick Esprit, dom fick bara fyra poäng. Jag tänker härmed bojkotta alla klädaffärer förutom H&M, särskilt Esprit och MQ. Jag tänker dessutom bojkotta Sloggi p ga deras sexistiska marknadsföring på deras hemsida. Jag har alltid köpt Sloggi underkläder men nu är det slut med det. Dom beter sig som värsta skitföretaget med sin marknadsföring. Jag tror på bojkott, även när några få gör det. För det är bättre än ingen bojkott och dessutom förlorar företaget på att folk frågar en varför man bojkottar, det får folk att tänka och kanske sprider sig bojkotten. Men helst av allt önskar jag att det fanns laglig rätt för kontrollanter att besöka företag oanmälda. Precis som jag tycker att Socialtjänsten borde ha rätt att besöka fosterfamiljer utan förvarning. Det säger väl sig självt att två vuxna som misshandlar sina fosterbarn vinner på att få veta i förväg när de ska bli granskade. Medans barnen förlorar på det. Fram för mer oanmälda kontroller i Sverige.

Häromdagen när jag stod i kassakön på Ica så tog tanten framför mig rätt lång tid på sig i kassan, hon ville reda ut nåt om en varukupong eller dylikt. Mig störde det inte, jag kände migsjälv rätt seg efter en lång arbetsdag och hade ingen lust eller ork att bli irriterad min långsamme medkonsument. Jag brukar sällan bli irriterad över långsamma människor, sympatiserar faktiskt med dom. Det är härligt att se hur irriterade de stressade stockholmarna blir när något tar mer än trettio sekunder. För det underhållande i kassakön var att killen bakom mig suckade högt och demonstrativt upprepade gånger, han var uppenbarligen stressad. Vilket bara innebar att jag rörde mig lite långsammare och lade upp mina varor e x t r e m t omsorgsfullt på bandet. Mycket roligt, väldigt underhållande att märka hur han blev mer och mer irriterad. Jag kunde nästan ta på irritationen som låg i luften. För det roliga är att han bara förstör för sig själv genom att stressa upp sig själv. Och ingenting går snabbare bara för att han suckar och försöker stressa på den långsamma tanten. Han borde sluta innan han får en hjärtattack. Han såg inte ut att vara en dag över 23. Hur ska det gå om han fortsätter att stressa i 23 år till?  Arma kille.

Om prostitution juridiskt räknades som ett yrke, som vissa vill, borde det innebära att alla som idag är arbetslösa mer eller mindre skulle tvingas prostituera sig av Arbetsförmedlingen eftersom du som arbetslös inte får tacka nej till jobberbjudanden. Och torskar ("jobbtillfällen") finns det ju obehagligt gott om. Och allt som krävs för att prostituera sig är ju att du har ett kön och en kropp och alltså är det praktiskt möjligt för alla vuxna att utöva det "yrket". Vi skulle kunna mass-prostituera folk. Snacka om arbetsmarknadsåtgärd. Lockande tanke eller hur? (Kräkreflex) Man skulle kunna prostituera en hel familj, så fort ungarna fyllt arton får dom hänga med mamma och pappa ut på the Yellow and blue light district och jobba. No more arbetslöshet. Kanske nåt för Folkpartiet liberalerna att driva? Dom som jämt snackar om individens frihet. Då skulle ju alla losers som inte kan få sex på annat sätt kunna köpa sig det. Allt går ju att köpa i vårt trevliga kapitalistiska samhälle. Sen att det är på bekostnad av en annan person vaddå, frihet ska ju bara gälla för vissa, och frihet skall ju kosta såklart, som allt annat i vårt samhälle. Allt går att köpa och sälja. Tjoho! (Kräks) Nej nu måste jag sluta äckla mig själv. Så jag slutar skriva nu. Punkt. Hejdå, godnatt.

Igår fyllde jag tjugosex år. Och jag hade värsta födelsedagsfesten med tårta, buffé, en massa polare och en massa sprit-bål. Sen gick vi ut och festade järnet och jag hade min nya klänning. Eller inte. Jag somnade när jag kom hem efter jobbet kl 16 efter en intensiv arbetsvecka och vaknade vid 18 hungrig och för slö för att orka laga mat. Och ingen polare var i närheten. Festhumöret var på noll och jag tvingade mig upp ur sängen för det var ju trots allt min födelsedag och jag skulle verkligen deppa ihop om jag sov bort den. Och det kan man ju inte göra. På måndag när kollegorna frågar vad jag gjorde på min födelsedag kan jag ju inte svara att jag sov bort den. Så jag tvingade mig själv och min sambo ut på restaurang. Det var jättegod mat och det kändes bra att ha gjort något, att ha varit ute. Sen gick vi till Södra teatern och tog en drink och försökte odla nån slags partykänsla. Men det är svårt när båda är trötta och man bara är två. Lättare i större sällskap. Men nu är jag inte ungdom längre. No more ungdomsbiljett på SJ. Skitisamma för jag hade ändå sällan råd med dom biljetterna. En resa på 40 mil ska helt enkelt inte behöva kosta mer än 250 spänn. En sistaminuten-ungdomsbiljett på SAS kostar baraen hundralapp mer än SJ. Skit-sj; lägg ner eller ändra strategi. Iallafall, jag fick ett jättefint halsband av mina kollegor och fina örhängen av farmor och en LP-spelare av min sambo som jag önskat mig i flera år men aldrig kommit mig för att köpa själv. Dom är ju som bekant rätt dyra och SÅ mycket har jag inte behövt en, men nu känns det jätteroligt att ha en för nu kan jag äntligen lyssna på mina tre LP-skivor som jag köpte för flera år sedan. Den ena skivan är en remix av låten "Carmella" av Beth Orton. Jag älskar Beth Orton, hon har en av de coolaste rösterna i världen.

Igår var jag för andra gången i mitt liv ute i skärgården och badade. Det var trevligt att åka båt och att bada. Det var inte så kallt i vattnet som jag befarat. Jag är visserligen van vid havet, uppvuxen på en ö som jag är men jag tycker inte alltid att det är så härligt att bada i 18-gradigt vatten. Nu var det säkert varmare än så där vi var så därför var det ovanligt härligt att bada i havet. På båten hem åt vi middag och bakom oss satt två klassiska Östermalmstanter och en gubbe som pratade om en fd kompanjon som blåst honom på 50 miljoner. Dom var visst inte så bra kompisar längre. Men det roliga var att han talade om dom där 50 miljonerna som småpotatis. För det kännbara var inte förlusten av pengarna, utan att en kompis hade blåst honom. Visst betyder vänskap mer än pengar men om en kompis blåste mig på en massa pengar så skulle nog förlusten av pengarna vara minst lika smärtsam som faktumet att ha blivit blåst. Men om man är så rik att 50 miljoner är småpotatis, ja då det inte gör så ont att förlora pengarna. Och en av hans kvinnliga sällskap utbrast i förtvivlan när vi passerade Waxholm; "Åh så trångbodda dom är här". Hallå? Trångbodda? I en 7-miljonersvilla med trädgård och havsutsikt i Waxholm? Går det ens att vara trångbodd då? Hon har uppenbarligen aldrig varit utanför tullarna bortsett från resorna till Skärgården och hon verkade helt omedveten om miljonprogrammen. Ja, hon verkade helt omedveten om att det över huvud taget existerar hyreshus högre än tre våningar. För att inte tala om kåkstäderna utanför Rio de Janeiro, New Mexico eller Kapstaden. Om jag hade en massa pengar skulle jag resa jorden runt och lära mig så mycket som möjligt om andra kulturer och samhällen och lära mig språk där de talades. Det är tragikomiskt att det år 2007 i Sveriges jämlika samhälle finns människor som på allvar låter som Rachel Molins bortskämda östermalmskärring "Tant Mutti" när de pratar.

Min mamma rökte under köksfläkten när jag var liten. Hon slutade som tur var röka för några år sedan, men under hela min uppväxt rökte hon Blend. Jag har inget emot att hon rökte och det är inget jag kan komma ihåg att jag mådde dåligt över som barn. Däremot tyckte jag det var jobbigt när mamma fick sina hostattacker, som hon fortfarande får trots att hon slutat röka men det beror nog också på att hon har astma. Astman och hennes dåliga luftrör var en stor anledning till att hon mer eller mindre tvingades sluta röka. Apropå rökning så stör jag mig väldigt mycket på att mina grannar röker i sin lägenhet för röklukten kommer in i mitt badrum vilket luktar asäckligt. Och det kliar i mina ögon. Och nu när det är varmt vill jag ha fönstren öppna i sovrummet och vardagsrummet så kommer röklukten in där också. Igårkväll var det som en bastu i sovrummet när jag skulle lägga mig vid elva för jag kunde inte ha fönstret öppet tidigare p ga att grannarna rökte. Det finns inga balkonger i mitt hus så jag antar att de röker med öppet fönster och att röken åker in i min lägenhet. Jag hatar att dom röker, kan dom inte gå ut och göra det en bit från huset? Eller röka med stängt fönster, eller börja snusa istället? Jag hatar röklukt och jag vill lägga bajs i deras brevinkast. Så fort jag tagit reda på vem/vilka som förpestar mitt hem.

Idag var första dagen på jobbet efter tre veckors semester med i stort sett dåligt väder. Idag var också första dagen på hela sommaren som det var riktig sommarvärme. Ödets ironi? Eller är det nån som jävlas med mig. Men nej jag ska inte klaga ärligt talat, jag har varit i Barcelona i fem dagar på min semester och där var det 27 grader varmt varje dag. Och jag bodde på ett hotell som var så lyxigt att jag kände det som att jag var där på studiebesök. Dom hade pool på takterassen, ett badkar i badrummet som var tio ggr fräshare än mitt eget. Förutom minibar så fanns det en fungerande air-condition på rummet, städerskan bytte handdukar och bäddade sängen varje dag. Det fanns också en stilig portier som bar upp våra väskor till rummet när vi kom och när vi skulle åka hem ordnade hotellet taxi till flygplatsen. Jag kände mig som en kunglighet nästan. Det var helt sjukt. Och när vi gick förbi dom andra rummen i korridoren och stötte på städerskorna och min blick mötte deras så kunde jag inte låta bli att känna en liten vilja att förklara mig. Nej jag är ingen stroppig och rik turist, jag är egentligen som er. Jag har bara haft en fruktansvärd tur som hittade ett billigt erbjudande på Internet om en resa till Barcelona med boende på ett 4stjärnigt hotell. Plus att jag sparat pengar. Jag kände mig malplacerad och när hotellpersonalen nickar och ler och säger "Evening, miss" vill jag bara springa därifrån och istället övernatta på det mer plånboksvänliga och avslappnade vandrarhemmet ett kvarter bort. I vanliga fall verkar det som att affärsmän i dyra kostymer bor på hotellet, och så är det säkert också eftersom dom erbjuder konferensrum etc. Vilket inte gör att jag känner mig mindre malplacerad. Men nu har jag varit där och bott på det finaste hotellet jag nånsin bott på. Jag som inte ens brukar bo på hotell utan vandrarhem, min plånbok tillåter inget annat. Men nu hade jag sparat och hittat ett superbra erbjudande och tänkte att det skulle vara kul att leva lite lyxliv några dagar. Det gick lättare efter ett tag, men jag kände mig mer eller mindre malplacerad hela tiden.